Och så lilla Gwylfah

Gwylfah, Foto: Ann Cederlund-Fredriksson ©

Tösabiten börjar bli stor och går i skolan. Jag är ju alltid själv i stallet så bildbevisen är mycket begränsade. Hon är mycket duktig när jag tömkör och tar kommandon bra. Jag har tyvärr ingen paddock att tillgå så det blir bara grusvägar, skogen och stigar och det är ju bra och fyller en funktion i form av sidvärts och framåtbjudning osv. Men jag har svårare att runda av henne i formen när möjligheterna att gå på böjt spår är begränsade. Jag får ta det som steg två under ryttare istället. Jag fullkomligt avgudar dessa fantastiska cobbar. När jag gick på Flyinge och vi red in unghästar där så var det för all del enligt konstens tjocka bok och det var ju helt rätt, men det tog ju 8 veckor innan man överhuvudtaget kom upp på ryggen på dom, med all sadelinvänjning och liknande som skulle till innan. Väl ”privatpraktiserande” har jag en förkärlek för att göra saker och ting på mitt sätt, eller tja, jag blir mer eller mindre tvingad då jag som oftast arbetar själv. Med Gwylfah fick jag upp sadeln i juli, provade att den låg bra. Japps. Upp med sadeln på ryggen, spänna gjorden lite och så knallade vi ut på promenad. Efter ett antal hundra meter tyckte jag att vad sjutton, det är ju bara att pröva, går det så går det. Så jag började leta upp en sten att kliva upp ifrån men hittade ingen. Hmm. Jag stod och funderade lite men det var ju inte mycket att göra en grej utav så jag bara kortade tyglarna, proade lite så att hon inte skulle kliva iväg och sen 1-2-3 skyndade jag mig att kliva på ifrån stigbygeln. Gwylfah satte ut vänster ben för att parera och stod lydigt med spetsade öron blickstill. Sen var det bara till att skritta iväg. Duktig flicka! Vi skrittade väl 10-15 minuter sen fick det räcka. Hon ville trava flera gånger men där tyckte jag gränsen var nådd och höll henne i skritt. Det fick räcka. Så har vi fortsatt sen dess utan en reaktion någon gång.
Jag kanske generaliserar men så hade jag aldrig vågat göra med ett halvblod. Dom måste ju hoppa och stissa för minsta förändring. Det är därför ponnyerna ligger mig så varmt om hjärtat, dom är okomplicerade!
Snart premiering för Gwylfah, hur ska det gå tro? Jag hoppas innerligt på att domaren åtminstone ska kunna trycka upp poängen till Klass 1 men det kanske är att begära för mycket. Har jag låga förhoppningar från början så kan jag ju inte bli besviken 🙂 Nåja, allt för illa ska det väl inte gå men det vore roligt om hon kunde få 38p iallafall.

Gwylfah, Foto: Ann Cederlund-Fredriksson ©

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s