Många undrar hur det kan komma sig att det står 06-11-04 i papprena, hur kan man med all vilja i världen ha ett föl i november? Tja, allting blir inte riktigt som man planerat från början, även om en del saker blir bra i slutändan ändå, som med Gwylfahs ankomst.
Hennes ankomst till världen bygger på en aningen speciell historia.
Grynet hade betäckts två år i rad men resorberat och inte tagit sig igen, så när hon detta året blev ultraljudad på 75 dygn med pigga och fina hjärtslag andades vi ut och hon åkte ut på bete. Ett par månader senare när hon kom hem var hon totalt ointresserad utav Haly och dom fick gå ihop under hösten, som de dräktiga stona hos oss alltid gör. Så en mörk tisdagkväll i början av oktober tyckte jag att Haly visade ett onaturligt stort intresse för Grynet. Dom särades bums och veterinären blev utkallad för att känna över henne. In med handen men nepp, inget foster kvar i magen. Ledsna blev vi över att återigen inte få nåt föl så vi inväntade våren och med det nya brunster så vi kunde börja om igen.
Grynet blev satt på svältkost och blev riden istället. Så kom våren men ingen brunst. Istället blev Grynet tröttare och håglösare för var dag som gick och visst började väl magen puta lite? Både jag och Madde hade våra misstankar så vi åkte ner till vår veterinär för en koll. Väl dit så kunde Peter bara konstatera att visst sjutton var hon dräktig, ganska långt gången också.
Det blev till att ta fram almanackan och börja räkna fram när hon kunde ha blivit dräktig, och det var förmodligen den där tisdagkvällen… Inte undra på att veterinären inte hade kunnat hitta ett foster vid dräktighetsundersökningen, hon var ju förmodligen precis nybetäckt.
Vi såg då fram emot ett septemberföl. Det rörde oss inte i ryggen att det blev sent, vi var bara mycket glada över att Grynet trots allt blivit dräktig. Så vi började vänta, och vänta och vänta.
Men inte sjutton kom det något föl. Allt fler goda vänner kom med de ena fasansfulla fölningshistorierna efter de andra och vi blev allt nervösare. Ringde Åsa Hingststation som alltid är lika glada och pigga på att hjälpa till man undrar saker. Dom rådde oss att bara gilla läget. Fölet kommer när den är färdigbakad. Vad veterinären där visste var det ingen fölunge i världen som beslutat sig för att stanna kvar i magen utan alla kommer ju trots allt ut till slut. Dom hade plasma som vi kunde få om fölet verkade sjukt när det föddes och vi skulle ha telefonkontakt ju närmre fölningen vi kom.
Nu var det inte längre en skön och varm höst utan vi var inne i oktober månad och det hade börjat regna, och blev kallare och kallare på nätterna. Familjen har en webkamera som är på då och då och i ett ögonblick av total utmattning efter all sömnlöshet råkade jag yppa länken på Bukefalos som jag då satt och fördrev all dötid vid. Det slutade med att halva Buke satt och glodde på Sto-TV varje natt men fölade? Nä, det gjorde hon inte.
Madde hade en inbokad resa till Karibien som hägrade och avresedatum kom närmre och närmre. Inte hade vi varit oroliga för att hon skulle missa fölningen, fölet skulle ju komma i september och hennes resa var bokad till slutet av oktober, det var ju ingen fara…eller?
Själv hade jag en konferens i London som väntade och började också bita på naglarna allteftersom dagarna gick men inget hände.
Även oktober passerade revy och vi fick vända blad i almanackan för att komma in i november. Men då började saker och ting hända. Rätt var det var så fick Grynet den där frånvarande blicken och man vaknade till litegrann. Madde hade åkt iväg i vintermörkret och befann sig på en varm strand och jag var ensam hemma med hundar och hästar. Juvret gick ifrån inaktivt till att faktiskt börja droppa mjölk och nu fanns det ingen återvändo. ”Vänta till lördag, då är det fullmåne” sa dom på Buke och visst fick dom rätt.
På lördag den 4 November, på Alla helgons Dag så orkade inte Grynet knipa längre utan kl. 15 när jag var inne i stan för att komma bort från gården en stund så ringde lillebror och sa ”Vill du vara med på fölningen får du nog skynda dig hem, det hänger nåt under svansen på henne. Oj! Nu damp den i backen!”. Jag har aldrig kört sträckan Avenyn-Partille så fort någon gång och när jag parkerade bilen på gårdsplan så låg det ett litet älgfärgat litet knyte där i hagen. Robin hade sprungit ut med halm och lagt den lilla på, och hela flocken stod nyfiket runtomkring och tittade på denna nya varelse. Jag hade ju inte alls kalkylerat med att hon skulle föla mitt på dagen utomhus så jag hade inte särat henne från flocken och kallt och blött var det i backen. Men det gick bra ändå. Döm av min förvåning när jag lyfte på svansen och insåg att det var ett STO! Vi var helt och fullt övertygade om att det skulle bli en hingst igen, och gärna med blaskfärg=isabell. Och så blev det ett svart sto med fyra vita strumpor och snopp på mulen, lyckan var total när jag ringde till Karibien och meddelade den trevliga nyheten. Det blev en skål i öl på stranden där och vi fick fira med en värmande kopp kaffe i kalla Sverige.
Robin och Mikael fick tillsammans bära in henne i boxen och jag kom efter med en något smalare Grynet. Så var hon äntligen här, den mycket efterlängtade lilla fröken. Totalt fel årstid att födas och när vi räknade efter noga kom vi fram till att hon legat hela 388 dagar i magen. Jag har inte hört talas om någon annan fölunge som bakats så länge, så det känns lite speciellt. Inte var hon särskilt överburen heller utan såg fullt frisk och vital ut. Henne kan vi ju inte sälja så hon kommer att förbli i vår ägo under en bra tid framöver om inget speciellt händer.
Så kan det bli ibland. Det är inte alla tjuvbetäckningar som slutar illa! Meningen var ju att hon skulle bli till i maj vid den första betäckningen, inte en kall oktoberdag.
Nåja, slutet gott allting gott!
(För den som är intresserad av den något långa fölvakan på Buke så finns den HÄR!)
Iglatjärns Welsh Cob 
Kommentera