Lite roligt också

Nu har det varit ett par dystra inlägg men allt är inte mulet på himlen. Haly och hans ryttare Alva – ett namn som varit mycket jobbigt att koppla ihop med vardagen – har hittat varandra riktigt bra och de var i helgen på väg på sin tredje tävling tillsammans och så äntligen satt den, placeringen! De gick upp ett snäpp och startade nu en LB:1 och red ihop 64,14% vilket räckte till den fjärdeplats. Grattis grattis! Nu blir det en start till, har inte riktigt bestämt vilken klass/klasser ännu men sen får det nog bli ett litet uppehåll under vintern då tyvärr säsongen slutar tidigt inom dressyrsporten.

Fölisarna växer så det knakar och är inte längre föl utan snarare långbenta rangliga ynglingar. Det börjar snart dra ihop sig för avvänjning för Gazette som redan hunnit bli 5 månader. Samson ligger en månad efter så han får vänta lite till. Förmodligen gör vi som vi brukar, och använder oss av en lite äldre kompis under avvänjningen. Som oftast tycks vi alltid ha en åring som man kan använda som lekkompis i den ena stora fölboxen. Gwylfah har fått våra avvänjningskompis till Samarah, Spike har fått vara kompis till Glen och nu får nog Saigon vara kompis till först Gazette och sedan Samson. Det fungerar ypperligt bra att ha två unghästar i samma fölbox nattetid under avvänjning. De äter glatt ur samma krubba även om man hänger fram fler krubbor. Kanske mest naturligt också då vi nyttjar oss av mamma-föl-krubba, dvs en ganska låg men långsmal krubba. Det gör att två hästar med lätthet kan ha sina huvuden nere samtidigt. Fölen tycks alltid föredra att äta tillsammans framför att äta ur varsinn krubba. De får dessutom stå och klia manke med varandra nattetid istället för att söka mammans tröst och det är aldrig några oroliga föl som vill spränga boxdörren på morgonen. Vi har kört detta systemet i flera år och det fungerar mycket bra.

Vinter kom tidigt i år, känns det som.
Vaknade härom fredagen upp till ett kritvitt Tyresö och fann det väldigt spännande att efter ett par timmar – under vilt snöande av lappvantar – sätta sig i bilen med sommartofflor och åka de 4 km till barnmorskan. Kunde inte riktigt strunta i den tiden kände jag. och tja, fram kom jag. Hemresan var destu värre som inkluderade både bambi på hal is i nerförsbacke och vågrätt bredställ över en trottoar.

Fick en lite deja vu från 2002 när vi tidigt en lördag morgon skulle åka till vetlanda med Grynet för att göra Rikskvalitetsfinalen i gångarter och fann att Lexbydal var täckt av 3 dm snö… Minns inte datumet i huvudet men det var någon gång i mitten av oktober. Vi valde då att stanna hemma då det inte fanns mycket annat att välja på. Hade inte lust att riskera vare sig oss själva eller Grynet oavsett hur roligt det än hade varit att vara i final. Då reglerna var mycket hårdare då och det var mycket svårare att ta sig till final än vad det är idag.
Men men, vi vet ju redan att vi har sveriges finaste ponny, eller hur 😉
Ödmjukhet är en dygd, eller var säger man. Hupps!

Wilmas fjärde BIS-titel!

Jag är ju hopplös!
Tänkte att nu har jag nog kommit ikapp mig litegrann på vad som hänt sen sist men så glömde jag nåt utav det roligaste. Halydottern Wilmas (u: Ffoslas Heather Queen äg: stuteri Wish) framgångar är det ju som vanligt ingen hejd på. Hon tycks vara helt oslagbar i ringen! Häromhelgen blev hon reserv-BIS hos SPA´s unghästutställning för Elisabeth Ljungstorp. Det är inte bara roligt att hon skrapar ihop lite BIS-titlar, hon gör det inför olika domare också vilket jag tycker säger mer än väl om hästens kvalitet.
Grattis grattis säger vi och gottar oss i framgångarna.

Till minne av Gårdvarens II Xtas

Usch detta inlägg har legat och gnagt i huvudet under många månader nu men jag har aldrig riktigt fått styrka nog att få ner det i skrift. Men jag vill heller inte låta det gå obemärkt förbi för våran hoffe Gårdvarens II Xtas till vardags ”Alva” var en så kär vän att vi absolut måste hedra henne en sista gång även i denna blogg.
Onsdagen den 30 Juni så rycktes hon mycket hastigt och dramatiskt bort i en fruktansvärd olycka där jag låter detaljerna utebli. Vår enda tröst är att det förmodligen gick fort då hon låg och sov när det hände.
Det blev mycket chockartat för oss allihopa. Ingen hade väntat sig att hon skulle försvinna från oss i så unga år. Hon var bara 5 år. Full av livsglädje och bus och älskade att vara med husse Anders på jobbet och åka lastbil runt om i sverige. Hon vaktade gården här hemma och var tuff när det gällde och jordens största kelgris däremellan.
Hon blev den andra hunden i rad som hastigt gått bort i en olycka så man börjar undra vilken förbannelse som vilar över oss egentligen. Vår andra stackars hund Milou är nu ensam kvar för andra gången och det var förmodligen lika jobbigt för henne i början. Hundar sörjer på ett speciellt sätt precis som vi gör. Hon har inte heller varit sig själv under sommaren men nu när hösten kommit och vardagens rutiner infunnit sig så har även hon kommit till ro. Hon är gammal nu så vi får njuta av henne så lång tid det är kvar. Någon ny hund i familjen blir det inte. Milou ska få avsluta själv hos oss först.

Sov så gott kära Alva på kullen där du har utsikt över gården, precis där du gillade att ligga och vakta. Lek och ha det roligt med Raffa i himlen. Jag är övertygad om att ni två har mycket roligt tillsammans

2010 har varit ett hemskt år. På kort tid i våras avled två av våra vänner, en i sjukdom och en hastigt i en MC-olycka, med bara ett par veckors mellanrum. Alva omkom inte långt därefter i sin olycka, sen skrämde Saigon livet ur oss med sin plötsliga blockhälta och nu senast kastade Grynet sitt föl. Hoppas året är slut snart och att 2011 bara kan bli bättre.
Givetvis har 2010 haft sina ljusa stunder också, många sådana. Men i stunder av sorg blir det det svarta och sorgliga det som tar över och det måste få lov att göra det ibland så att man kan bearbeta det och gå vidare.

Lite tråkiga nyheter

Det går inte alltid som man tänkt sig, och då gäller det att applicera plan B istället. Vi försöker att alltid vad vi än gör ha en plan B med i bakhuvudet, för då blir man inte lika besviken om någonting går snett. Som det har gjort nu.
För någon vecka sedan hittade Madde ett kastat foster hos Grynet vid morgonfodringen. En liten decimeterstor miniatyrhäst med alla kroppsdelar på plats. Trist men sant. Inte det minsta väntat heller för hon har mått så gott hela tiden och betett sig precis som vanligt. Hon skulle ha varit runt dygn 100 och det är ju i senaste laget men det har hänt förut. När Lilla G blev till så var det ju precis på samma sätt. Grynet hade scannats med levande föl och fina hjärtslag på dygn 70, och därefter släppt det iallafall utan att vi märkte något. På så sätt kom hon i brunst igen och Gwylfah skapades.

Nu kan vi tacka turen litegrann att hon gjorde det på natten inne så att Madde såg det. Nu får hon gå och sällskapa med Summer istället för med Haly under resten av hösten/vintern och så blir det plan B istället.
Plan A var att hon skulle få ett föl till och sedan vila nästa år och då kanske bli lite riden istället för att få omväxling. Nu vänder vi på steken. Så fort Gazette flyttat hemifrån så börjar vi aktivera Grynet lite istället, och så får hon gå på sällskapsturer med Haly som ju är i full gång. Det blir lagom för henne. Sen kör vi på igen direkt till våren, precis som plan A för närvarande är med Summer, och så kommer stona i fas tillsammans.
Inget ont som inte har något gott med sig.
Det känns kanske lite okänsligt att säga det, men vi grämer oss inte alltför mycket. Visst är det tråkigt att hon kastat, men naturen gjorde det av en anledning och det hade varit värre att få en kastning i månad 9-10 eller få en dödfödd unge. Nu har vi ju hela vintern på oss att göra annat med henne istället.
Så inga cobföl hos oss nästa år. Utan vi kan ägna mer tid åt unghästarna istället vilket i sig är väldigt roligt!